Han valde inte mig, inte oss.

Ångest, ångest.. Jag mår dåligt för att du valde droger framför mig. Att du väljer att ljuga mig ytterligare gånger rakt upp i ansiktet. Jag känner mig värdelös, jag känner mig otillräcklig, jag känner mig trasig. Du valde droger, jag borde ha rätt till att bli arg, att känna mig förkrossad, sviken o uppgiven men du verkar se det som din rättighet att ist berätta ännu mer om hur psyko jag är o hur mycket din familj hatar mig, för att jag inte behandlat dig rätt.. Men är det rätt att ljuga, är det rätt att gå bakom ryggen, att håna mig för min psykiska ohälsa, att stå o berätta att jag inte kan ta hand om mig själv när jag försöker så mkt för att du ska se att jag vill bli bättre..?
Jag vet att jag inte gör allt rätt, att jag inte klarar av att leva upp till dina förväntningar men jag försöker, jag har försökt. Jag har följt med på allt du velat, jag har försökt bita ihop fast det är såå jobbigt att ta mig nånstans. Jag har försökt att vara öppen, spontan, visa energi o att vara rolig. Jag misslyckades och det var inte meningen! Jag undrar hur jäkla värdelös du måste tycka att jag är när det helt klart är viktigare att sitta o bland annat röka på med M o J, att köra med mitt barn i bilen när du fortfarande är påverkad o du klarar inte ens av att erkänna när jag frågar dig rakt ut..
Av alla saker, det gör så ont o jag trodde ändå att du kunde sluta. Att du kunde ta riktig hjälp o lösa resten av dina problem o att vi tillsammans skulle fixa saker o ting, inte att det skulle bli såhär.
Jag ville så mycket annat för oss, jag ville ha en familj, ett hem, ett liv tillsammans. Nu är jag ännu mer trasig o får kämpa varje minut igen för att hålla mig samman o jag vill ändå bara höra ifrån dig.