♥
Med fransk musik så låter jag tårarna falla, dom är många men varför vet ingen.
Det var så klart inte tänk så här men de blev visst så ändå.
Jag har nu suttit mer eller mindre hela dagen o stirrat på min dataskräm, ut genom fönster o dataskärmen igen medan tårar faller.
Försökte börja skriva om mitt CV, mm jojo gick ju inte nå vidare bra. personuppgifter ifyllt och sen kom vi till mål..
Ska man verkligen ta upp överlevnad, att inte vara deprimerad resten av livet, hitta en glädje som håller mer än i en vecka, ha ork till att motstå osv i ett CV och sedan skicka ut det?!
Nej funkar inte riktigt, då ska man ist ljuga eller förfina det som folk kanske säger.
Men när det handlar till mesta delen att överleva då? Att ha ett liv som innebär att man vågar att ta sig utanför en dörr och kanske två dörrar utan att en massa "trams", att faktiskt klara av vardagliga saker som man bara ska ta sig i kragen för att klara.
Min dotter ja.. jo klart hon är det ständiga glädje ämnet i mitt liv men hur ska jag forsätta utan att belasta henne, för det kommer dagar då hon vill ut och jag inte riktigt klarar eller orkar. Då håller jag henne tillbaka och då går det också tillbaka mot mig så att jag känner mig ännu sämre.
Jag ska också ta tag i den sociala kontakt med hennes dagis och kompisar. Då ska jag vara glad och trevlig. Bjuda in folk till vårt liv, där jag kanske faktiskt inte vill ha någon.
Folk som snabbt också kan yttra sig i att så ska då minsann inte en mamma vara. Och nej kanske inte, jag vet inte. Jag är själv rädd många gånger att jag inte gör det bästa för mitt barn, jag vill henne allt det bästa men fixar jag verkligen det.
Borde nog inte ens skriva det, hur bra låter det liksom.
Ärligheten igen.
En dag av de mest jobbiga tankar, åter igen. Bara det gör mig trött.
Att se hela kroppen med ärr som ändå inte gjort något det minsta bättre.
Jag har fått en jobbförfrågan, ett jobb där jag ska vara öppen och uttåtriktad. Allt som jag just nu inte känner att jag är. Måste svara, och tacka ja. Ta mig i kragen som alla säger.
Ta mig i kragen var det ja.. Vilket jäkla skit!
Med fransk musik så låter jag tårarna falla, dom är många men varför vet ingen.
Det var så klart inte tänk så här men de blev visst så ändå.
Jag har nu suttit mer eller mindre hela dagen o stirrat på min dataskräm, ut genom fönster o dataskärmen igen medan tårar faller.
Försökte börja skriva om mitt CV, mm jojo gick ju inte nå vidare bra. personuppgifter ifyllt och sen kom vi till mål..
Ska man verkligen ta upp överlevnad, att inte vara deprimerad resten av livet, hitta en glädje som håller mer än i en vecka, ha ork till att motstå osv i ett CV och sedan skicka ut det?!
Nej funkar inte riktigt, då ska man ist ljuga eller förfina det som folk kanske säger.
Men när det handlar till mesta delen att överleva då? Att ha ett liv som innebär att man vågar att ta sig utanför en dörr och kanske två dörrar utan att en massa "trams", att faktiskt klara av vardagliga saker som man bara ska ta sig i kragen för att klara.
Min dotter ja.. jo klart hon är det ständiga glädje ämnet i mitt liv men hur ska jag forsätta utan att belasta henne, för det kommer dagar då hon vill ut och jag inte riktigt klarar eller orkar. Då håller jag henne tillbaka och då går det också tillbaka mot mig så att jag känner mig ännu sämre.
Jag ska också ta tag i den sociala kontakt med hennes dagis och kompisar. Då ska jag vara glad och trevlig. Bjuda in folk till vårt liv, där jag kanske faktiskt inte vill ha någon.
Folk som snabbt också kan yttra sig i att så ska då minsann inte en mamma vara. Och nej kanske inte, jag vet inte. Jag är själv rädd många gånger att jag inte gör det bästa för mitt barn, jag vill henne allt det bästa men fixar jag verkligen det.
Borde nog inte ens skriva det, hur bra låter det liksom.
Ärligheten igen.
En dag av de mest jobbiga tankar, åter igen. Bara det gör mig trött.
Att se hela kroppen med ärr som ändå inte gjort något det minsta bättre.
Jag har fått en jobbförfrågan, ett jobb där jag ska vara öppen och uttåtriktad. Allt som jag just nu inte känner att jag är. Måste svara, och tacka ja. Ta mig i kragen som alla säger.
Ta mig i kragen var det ja.. Vilket jäkla skit!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar
♥ Your words against mine ♥