All alone in this world

Det är ofta jag faktiskt känner mig helt ensam, ensammast i världen o sådär dramatiskt. Snapchat hånade mig idag!! 😃

Fast samtidigt så inser jag också hur ensam jag har varit från nästan början av 2018 o så fram tills denna sensommar o då skulle jag leve i en relation. Men den tiden är över nu. Gjort är gjort hur mycket man än skulle vilja ändra. Bara de 2-3 sista månaderna har jag haft så kul och fått skratta så magen värker o tårarna rinner, o så kippar man efter andan o låter som en sälgris 😂 😂 Men dessa månader har räddat mig ifrån att äkta året innan, visst känns surt att ha kastat bort så onödigt tid, tid där man mått hemskt o bara blivit nedtryckt o börjat tvivla på mig själb som en iaf skaplig människa, att hela tiden känts så är verkligen onödig tid men det är just det också det, DET VAR Då! Allt är inte helt bra ännu men på sån jäkla god vägg, bara känna frihet att vara ute, att ingen passar på en. Jag kan åka in till stan kl 20 om jag vill o få handla i 2timmar 😂

Framförallt är det underbart att kunna umgås med folk, att jag börjat våga prata o inte bara känner mig missanpassad o tafatt. Lika underbart är det att jag får umgås med min syster för sådan har också försvunnit men nu har vi haft något för oss ett par gånger o det är verkligen sån glädje för mig i det 😍

Sen gör det mig absolut ingenting när jag helt öppet kan spana o försöka flirta med fina killar/män 😍 o det finns ju liksom nån att hålla ögonen på 😊 😊 Sen är det väl så att man inte vet vad komma skall o vad det ter sig till utan det får tiden utvisa 😊

Har dock inte gjort klart min checklista så lär sätta fart på den men det blev mer på den än jag trodde så jag måste dela upp den i sektioner o avläsa lite allt eftersom 🤔 Kändes som det blev mkt arbete men ändå så kan det vara kul 😁😁 o vem listan kanske leder mig till min framtida man 😊 

De två tyngsta dagarna

Ibland vill jag bara skriva, inte bara av ilska utan även av glädje, rädsla, sorg o nyfikenhet, tankar och funderingar. Det finns så många olika sätt att skriva på o att skriva ur sig. Dessvärre är tillfällena snarlika, det kommer när jag ska sova eller iaf när jag lagt mig. Hjärnan min gå på högvarv innan medicinerna går in o det är både orkan, tornado o ett jäkla virrvarr av allt, både tankar, idéer o känslor som slåss om vem som ska få komma fram eller ur först. Oftast blir det ingen för sällan är det något som blir direkt sammanhängande så då blir det lätt lite av allt.
Hade jag haft nå bättre att skriva på att det varit enklare men att starta datorn på kvällen tar halva natten o så blir jag sittandes där. Tillslut ska jag nog hitta nå lämpligare men tills dess blir det som det blir, inte optimalt men relativt dugligt.

Denna vecka, två dagar som är avklarade o jag kan inte komma ihåg när dessa två jobbigaste veckodagarna någonsin gick så snabbt..?! Men jag klagar inte, det känns bara riktigt bra! ☺  Skönt liksom! ☺
Och nu tidigare ikväll fick jag anledning att få och kunna le lite extra 😊😊

Jag hoppas att onsdagen blir en bra dag den med men blir den sämre så klarar jag av den ändå ✊🏼 💪🏼
Få iväg Samira tidigt till skolan o så långpromenad med Nocco, sen kan jag nog vila lite innan jag ska handla osv. Ska boka in ett möte inför torsdag också som känns både kul o spännande, o läskigt så klart! 😂
Men ja.. Nu kör vi! Fast först nu med sömn 💤

Posted via Blogaway Pro

Not a hoppless case

✝⚓❤

Ett helt annat inlägg var planerat o påbörjat men jag insåg mer o andra saker som jag hellre började skriva på nytt om.
Jag kan just nu ärligt talat inte förstå vad jag sysslat med de senaste två åren! Vad har jag ens tänkt..?! Hur har jag ens fungerat..?
Vet ni.. INTE ALLS!!
Jag har lagt i princip allt jag själv tycker om, nästan alla mina intressen,min musik o till o med min familj åt sidan. Enbart för att försöka ge nöje åt honom som jag trodde älskade mig. Jag trodde att han älskade mig för att jag försökte ger honom allt av mig. Däremot är det som så att jag fanns inte, alltså det som är JAG fanns inte! Det som egentligen är jag var aldrig riktigt bra för honom så jag försökte på alla vis men det var inte tillräckligt heller, jag kan inte bara skylla på honom, han vet inte bättre. Han är nog inte medveten alls om vad han vill eller eftersträvar o jag, jag försökte ge honom det jag trodde han ville ha,
Jag menar hur lätt är det att ge allt man vill till någon som inte ens har ett hum om vad dom ens önskar..?!
Men jag försvann, jag är fortfarande borta men jag försöker verkligen hitta mig själv igen, ju mer jag försökt vara mig själv, ju mer stötte han bort mig,. Han ville egentligen aldrig ha mig för den jag var. Han ville ha nån som han trodde han behövde för att bli bekräftad, för den han inte vet vem han är!
Allt är så sjukt, dessa sista år vi haft har varit en jäkla röra, allt efter hans första operation o sen bara helt åt helvete. Det blev för mycket, det funkade inte som tänkt o allt förändrades.
Det blev något som fanns men inte fungerade.Jag försökte anpassa mig, jag försökte ge det jag kunde men till någon som heller inte vet vad som önskas, det går inte. Det finns inte.
När det strulade då, vi skulle slutat.När det sista uppdagades , jag skulle lämnat helt, jag skulle litat på min känsla men jag förlät, jag fortsatte ge, jag gav honom mitt förtroende även om jag tvekade så många gånger. Min känsla sa att det inte stämde men jag försökte tro på honom. Jag var dum, jag måste börja lita på min känsla för den var sann, han sökte o det. Han sökte annat fortfarande, det jag aldrig kommer kunna ge honom, det ingen kan ge honom förutom han själv! Det är dock han själv som måste inse det, ingen annan, inte jag. utan det ligger hos honom.
Efter allt sista tiden, jag är så klar, jag är så färdig. Jag vill inget med honom längre, jag vill inte ens bry mig men jag är sån som bryr mig så troligen kommer jag alltid göra det, men det jag trodde fanns mellan oss finns inte o det har inte gjort det alls en det sista året. Det är tragiskt att slöa tid på någon som inte uppskattar det men gjort är gjort o jag gjorde allt jag kunde.
Någon annan, eller andra förtjänar mig för den jag är o som uppskattar mig för det jag gör o det jag kan. Jag behöver ingen som inte ser det jag försöker göra, jag behöver ingen som trycker ner mig för att de själva inte vet vad dom själva söker.

Denna helg har jag känt mig så himla fri, första gången på jag vet inte hur länge. Hela helgen har varit i mitt tecken. Bra samtal med min dotter pappa där vi verkligen förstår varandra, där vi kan via att vi bryr oss om varandra o om vårt barn utan konstigheter, jag behövde inte ens tänka på att nån ska bli svartsjuk för vår reaktion är speciell o kommer alltid vara men det är p.g.a. vår dotter. precis som det ska vara!
Förutom det har jag fått vila som jag behöver, städa som jag tycker, äta som jag vill, vara ute på både promenader o ute med vänner som jag behöver o utan nån som hänger över axeln, någon som ifrågasätter, någon som inte accepterar mig eller det jag finner glädje i.
Jag har dansat som en idiot här hemma till musik JAG tycker om, jag har kollat på film jag vågar ha inlevelse till utan att skämmas, jag har möblerat i min takt utan övervakning o vet ni, jag har klarat det galant! Jag har sjungit Rasmus på luffen, för jag känner mig fri som en fågel! Jag är ingen luffare men jag har ingen tyngd på axlarna, inget som håller mig fast, inget eller ingen som säger åt mig hur jag ska eller inte ska vara, reagera eller känna.
Jag har skrattar denna helgen, jag har haft såna leenden att jag haft ont i käkarna, jag har skrattat så jag grymtat åt vad som sett via mobilen, jag har haft en lycka inom mig o utåt som jag inte haft på länge. Det jag känner mest just nu ; Nu jäklans kör vi! Jag ska försöka lära mig att inte låta mig själv slås ner, att jag är rätt okej fast det bara är jag o att jag inte ska göra allt själv för att tillfredsställa en partner. Jag har ett eget ansvar men ingår man i något som är fler än en person så blir ansvaret gemensamt o inget ligger hos mig enbart o jag som ensam kan inte lyfta allt även om jag skulle vilja.
Jag fick höra att jag är rolig o enkel, inget som jag skulle beskriva mig själv som o inget jag kan komma ihåg att jag hört tidigare men att en människa tycker det betyder att jag inte är helt hopplös att umgås med. Och även om jag är hopplös så kan jag också vara rolig och enkel ! :D

✝⚓❤

Ångesttryck, saknad, svek o ilska som för mig framåt

✒⚓✝Det är sent, alldeles för sent och jag

borde ha somnat för flertalet timmar sedan.

Istället ligger med ångesttryck i bröstet o saknar dig. Varenda gång jag känner känslan av saknad så blir jag samtidigt arg, så jäklans arg över någon som totalt vilseledde mig o det påminner mig om dina lögner som gör att jag känner så avsky speciellt eftersom hela denna diskussionen har vi haft och jag trodde att vi var överens, inga mer droger, inga mer lögner - vårt förhållande funkar inte på det sättet. Och där är vi nu. Du svek mig på ett så otroligt fult o respektlöst sätt, sen häva ur dig allt skit om mig o mina problem, du hade lika gärna vara ställt dig o hoppa på mig för så nedtryckt blev jag o känner fortfarande.
Jag vet att jag sa saker till dig också men inte lika elaka o nedtryckande, däremot stod jag frågande till allt i vad du sa o har berättat
Det var den dagen/kvällen men den kommer nog ältas ett par gånger till innan jag kan släppa det helt. Det är liksom så för min del, jag måste gå igenom, analysera, hitta nya synvinklar o sånt för att sen bara släppa det helt o då är det helt klart också. Dock till just denna gång så insåg jag saker som skett under det gångna året o det var en hel del Aha-upplevelser som förklarade en hel del, jag kan ju inte veta allt med säkerhet men som det känns så har jag inte helt fel i det heller 😕

Nu har jag iaf skrivit ut lite saknad även om ilskan sitter kvar ännu, den får mig iaf att fortsätta framåt. En framåt sak är nog att hitta en billig liten skrivdator, mobilen är hopplös 😣 Men det löser sig, det mesta löser sig faktiskt till sist ☺️☺️

Han valde inte mig, inte oss.

Ångest, ångest.. Jag mår dåligt för att du valde droger framför mig. Att du väljer att ljuga mig ytterligare gånger rakt upp i ansiktet. Jag känner mig värdelös, jag känner mig otillräcklig, jag känner mig trasig. Du valde droger, jag borde ha rätt till att bli arg, att känna mig förkrossad, sviken o uppgiven men du verkar se det som din rättighet att ist berätta ännu mer om hur psyko jag är o hur mycket din familj hatar mig, för att jag inte behandlat dig rätt.. Men är det rätt att ljuga, är det rätt att gå bakom ryggen, att håna mig för min psykiska ohälsa, att stå o berätta att jag inte kan ta hand om mig själv när jag försöker så mkt för att du ska se att jag vill bli bättre..?
Jag vet att jag inte gör allt rätt, att jag inte klarar av att leva upp till dina förväntningar men jag försöker, jag har försökt. Jag har följt med på allt du velat, jag har försökt bita ihop fast det är såå jobbigt att ta mig nånstans. Jag har försökt att vara öppen, spontan, visa energi o att vara rolig. Jag misslyckades och det var inte meningen! Jag undrar hur jäkla värdelös du måste tycka att jag är när det helt klart är viktigare att sitta o bland annat röka på med M o J, att köra med mitt barn i bilen när du fortfarande är påverkad o du klarar inte ens av att erkänna när jag frågar dig rakt ut..
Av alla saker, det gör så ont o jag trodde ändå att du kunde sluta. Att du kunde ta riktig hjälp o lösa resten av dina problem o att vi tillsammans skulle fixa saker o ting, inte att det skulle bli såhär.
Jag ville så mycket annat för oss, jag ville ha en familj, ett hem, ett liv tillsammans. Nu är jag ännu mer trasig o får kämpa varje minut igen för att hålla mig samman o jag vill ändå bara höra ifrån dig.